Jag tänkte med anledning av förra helgens tema att det kunde vara intressant med något om begravningsseder under 1600-talet. Jag fick dock lite annat att tänka på då och därför kommer detta någon vecka sent, hoppas ändå att det kan vara av något intresse.

Kunskapen är i vanlig ordning störst när det gäller de övre skikten i samhällen och därför kommer jag att fokusera på adliga begravningstraditioner. För adeln var ätten ett viktigt socialt kapital, och alla familjehögtider utformades så att ätten manifesterades så tydligt och påkostat som möjligt. I samband med dödsfall och begravning blev det inte minst tydligt. En begravning kringgärdades många ceremonier, och var ofta mycket påkostade. Man brukar tala om begravningsståt, pompa funebris, som ett särskilt adligt fenomen under 1600-talet. Utländska besökare har också beskrivit att begravningen verkar vara den högtidligaste fest som firades i landet. Detta gjorde också att det kunde ta mycket lång tid innan den döde kom i jorden eftersom det var mycket som skulle förberedas, ordnas och bekostas. Prakten och ceremonierna blev så omfattande att statsmakten började stävja det man ansåg vara överdrifter, t ex genom överflödsförordningar.

Begravningsvapen för Jacob Ulfsparre, 1688, Skedevi kyrka. Foto: Annika Windahl Pontén

Begravningen hade ofta tre delar: utfärd eller bisättning, jordfästning och gravsättning. Alla tre tillfällena innebar en gudstjänst med någon form av gravtal eller predikan och sång. Utfärd är den andakt som hålls i sorgehuset där den avlidne finns, i regel skedde detta i hemmet, men det kunde av olika anledningar vara i en kyrka vid enstaka tillfällen. Jordfästningen är ritualens huvuddel, och benämningen jordfästning användes till 1986 då benämningen begravningsgudstjänst införs. Det är vid detta tillfälle själva överlåtelsen äger rum, med orden ”Av jord har du kommit och jord ska du åter varda”. Jordfästningen ägde under 1600-talet oftast rum inne i kyrkan, och det hänger samman med att det vanligen var där den döde också gravsattes. Det var, i synnerhet i städerna, inte så vanligt med kyrkogårdar i kyrkornas närhet och därför var det vanligaste att kroppen gravsätts under golvet i kyrkan.

Bruket att gravsätta i kyrkan kom dock att kritiseras, främst av hygienska skäl under slutet av 1600-talet och framför allt under 1700-talet. I slutet av 1700-talet kommer en förordning som gör gällande att bruket ska upphöra. Det är också i samband med detta som större kyrkogårdar i städerna anläggs. Detta gör att under golvet i större kyrkor, som t ex Uppsala domkyrka, finns en lång rad anonyma gravar. Gravhällar kunde bekostas endast av dem som var tillräckligt bemedlade. Gravsättning är den akt då den avlidne begravs i jorden, och den ägde alltså rum antingen inne i kyrkan eller på en kyrkogård.

Den predikan som hölls i samband med jordfästningen kallas ofta likpredikan. Den har i regel en del som beskriver den dödes egenskaper, liv och familjeförhållanden. Särskilt framhölls personens dygder och goda egenskaper, och man hade gärna en del som beskriver hur döden inträffar. Sedan medeltiden fanns litteratur som beskrev konsten att dö väl, ars moriendi, och det ansågs vittna om fromhet, dygdighet och framtida salighet att man kunde hantera dödsögonblicket på ett lämpligt sätt. Vanligt var också att nämna att den döende bekänt sina synder och mottagit nattvarden, som detta exempel från likpredikan över grevinnan Anna Banér, död 1656 visar:

”Lågh så lijtet stilla / som hon skulle hafwa sofwit / tå hon waknade / frågade hon effter Predikanten / hwilken sotdh hoos Sengen / han sporde / hwad hon wille / tå swarade hon / Jagh wil j skole weta /at iagh troor på min Frelsare Jesum Christum / läser Troon för migh / thet ock så skedde.”

(citerat ur Stenberg, Göran Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Atlantis, 1998)

Överhuvudtaget lade adeln stor möda på det materiella och ceremoniella delen av begravningen. Processioner kunde äga rum när den avlidne lämnar sorgehuset för att föras till gravkyrkan. I processionerna fördes särskilt tillverkade vapenbilder i trä och de hänger ofta kvar än i dag på väggen i kyrkan. De predikningar som hölls trycktes och familjen bekostade trycket, de måltider som man bjöd på var påkostade, gravhällar och epitafier beställdes för att smycka den kyrka där familjemedlemmen begravts. Epitafium är en form av minnestavla som ofta innehåller en bild av familjen, minnesvers och någon devis eller andligt citat. Epitafierna är också intressanta ur dräktsynpunkt eftersom både män, kvinnor och barn i olika samhällsklasser avbildas på dem.

Detalj av epitafium i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping. Har tyvärr glömt vad familjen heter. Foto: Annika Windahl Pontén

Vid kungliga begravningar var processionerna särskilt storslagna, och det finns flera bevarade exempel på särskilt utformade rustningar, schabrak, fanor och annat som förts i dessa. Till kungligheterna tillverkades också särskilda begravningsregalier som gravsattes tillsammans med den avlidne. På Livrustkammaren kan man se en del av de kungliga begravningsregalierna, och inte minst den praktfulla rustning, den s k kyritzryttaren, som tillverkades i samband med Karl X Gustavs frånfälle 1660.

På Livrustkammarens hemsida kan man se bilder av kyritzryttaren och läsa mer.

Tips för vidare läsning:

Göran Stenberg Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen., Atlantis, 1998

Kjell O Lejon Gravhällarna i Uppsala Domkyrka – och människorna under dem. Ett stycke kultur- och kyrkohistoria., Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, 1997

Bevarade korsetter och snörliv

I jämförelse med 1700-talet så finns det inte många korsetter, eller snörliv, från 1600-talet bevarade. Och det finns inte speciellt mycket skrivet om dem heller- jag misstänker att det nog finns fler gömda i diverse muséesamlingar som ingen har brytt sig om. Här är i alla fall en liten genomgång om de bevarade korsetter som jag känner till. För att inte göra det alltför lång så sparar jag de benade liv som så att säga har inbyggd korsett till en annan gång.

Den tidigaste bevarade korsett man funnit är tysk och daterad till 1598. Den ingick i begravningskläderna för Pfaltzgrafin Dorothea Sabine von Neuberg och beskrivs av Janet Arnold i Patterns of Fashion 1560-1620 (Man kan också hitta mönstret i Corsets and Crinolines av Norah Waugh.


(Bildkälla: http://www.elizabethancostume.net/corsets/history.html)

Den består av två lager linne och ett lager silke, benad med valfiskben. Det finns också en ficka mitt fram för en ”busk”, en smal platta som kunde vara av horn eller trä, som ytterligare förstärkning. Den är snörd bak och som man kan se på bilden så ör den inte styvad över bysten.

Skorta och särk

Jag är ingen expert på 1600-talsmodet och vill verkligen inte framhålla mig som en sådan, men jag tänkte att det kunde vara intressant med ett litet avstamp för de som vill sy sina kläder själv. Först ut får då bli det innersta lagret, skortan och särken. En nödvändig persedel i den historiska dräkten, det linneplagg som man bar närmast kroppen. Ju förmögnare man var, desto fler särkar eller skjortor hade man och desto finare var kvalitén på tyget. Eftersom kläderna ofta inte gick att tvätta, så fungerade linnet som en barriär mellan dyrbara tyger och kroppen. Och skyddade kroppen från att bli skavd mot tunga eller grova tyger. Snittet var enkelt och höll sig ganska oförändrat över flera sekel och det är inte svårt att hitta både mönster och sömnadsbeskrivningar på nätet. Det är inte heller svårt att sy och även om det går att köpa mönster, så kan man lätt rita upp mönsterdelarna direkt på tyget, speciellt om man har en vinkellinjal.



Mönster
Mönster för en vid särk och för en mansskjorta kan man hitta här och här. Vill man ha en mer figurnära särk med smala ärmar så kan man med fördela använda sig av The smock pattern generator . Se upp lite med ärmarna som kan bli väldigt snäva.

Det finns också ett flertal böcker där man kan hitta mönster;

Arnold, Janet Patterns of Fashion 4, The cut and construction of linen shirts, smocks, neckwear, headwear and accessories for men and women Mönster på 17 skjortor och 15 särkar, 1540-1660, i flera olika typer. Och för damer som helst har något under särken så finns det mönster till underbyxor också. Boken innehåller färgbilder på de bevarade plaggen, bilder på liknande plagg i konsten, samt analys och mönster.



Friendship, Elizabeth Pattern Cutting For Men's Costume Mönsterkonstruktion för en basskjorta.

Mikhaila, Ninya och Jane Malcolm-Davies The Tudor Tailor, Reconstructing sixteenth-century dress Ett århundrade för tidigt, men som sagt, det här är plagg som inte ändrade sig så mycket. Basmönster för en skjorta och en särk med sömnadsbeskrivning.

North, Suan och Jenny Tiramani Seventeeth-century Women's Dress Patterns, Book One Den här boken går ett steg längre än Janet Arnold och man får en mer djupgående analys av det bevarade plagget, samt konstruktionen, steg för steg. Dock bara ett särkmönster.

Vill man ändå ha ett köpt mönster så säljer Reconsteructing History sådana.

Tyg
Linne kan man hitta lite varstans, men här är några nätbutiker;

The Fabric Store
Ganska stort utbud på linne i olika kvalitéer och ofta reor, så man kan göra riktig kap.

Handelsgillet

Korps

Svarta katten

(Bilden på stureskjortan hittade jag här och särkmönstret här. )

Välkomna

Syftet med den här bloggen är att försöka samla ihop information om 1600-talet på svenska. Vi är ju några som startat upp 1600-talssällskapet Makalös och det kan ju finnas ett behov av att få veta mer om detta sekel. Allt som har med 1600-talet att göra är intressant, bara någon har lust att skriva om det. Känner man sig manad att skriva, så bör man skaffa sig ett bloggerkonto och kontakta mig, Isis, så kan jag lägga till medskribenter. Eller skicka vad ni vill ha sagt till mig, så kan jag lägga upp det.