Sy en 1630-talsklänning, del 2: Mönstret

Att ha ett mönster är bra och vill man inte rita upp det själv så finns det hör mönstret från Reconstructing History.

Man kan också inhandla det från Handelsgillet. Själv så gör jag mina mönster själv. Då kan man förstora upp mönstret rakt av ifrån boken och sedan göra ändringar i passformen. Men eftersom jag har ett redan inprovat mönster för en 1700-talskorsett så valde jag att använda det som grunden till mitt mönster. Det kanske låter lite underligt, men basformen på snörliv höll sig ganska konstant från slutet av 1500-talet och 200 år framåt. Min 1790-talskorsett slutar strax ovanför midjan som det här 1600-talslivet och vinkeln på axelbandet är rätt. Så jag ritade helt enkelt upp halva korsetten på papper och använde det som bas. Originallivet har mindre mått än vad jag har, så även om jag utgick från dem, så litade jag mest på vad jag tyckte så rätt ut.

Det ”nya” mönstret är de svarta linjerna originalmönstret är den prickade blå. De blå och röda partierna ska dubbleras med tagelväv av två olika kvalitéer. Eller rättare sagt, så är det i originalmönstret. Eftersom jag bara hade en sorts tagelväv hemma så använde jag samma linnekanvas som foderlivet är gjort i. Detta innebär att livet har två, tre eller fyra lager tyg och dessutom extra bening.

Jag gjorde ett fel när jag ritade upp mönstret och det är att jag placerat snörningspanelen kant i kant med framstycket. Tittar man ordentligt på mönstret och på röntgenbilderna så ser man att snörningspanelen är lagd ovanpå framstycket och fastsytt ungefär där de snedställda bene är. För min del så spelar det mindre roll eftersom jag ändå måste göra ändringar fram för att få till en bra passform. Snörningspanelen är nämligen på tok för låg för att ge något som helst byststöd. Som jag nämnde i förra inlägget så bars det antingen en separat magplatta eller ett snörliv under, men eftersom vi är ute på spekulationsmark i vilket fall som helst så beslutade jag mig helt enkelt att förlänga framstycket och höja det i stället för en separat snörningspanel. Samt att bena upp det ordentligt, eftersom jag är storbystad och behöver stödet.

Första provningen:

Var snälla och ignorera den skrynkliga, skeva och felvända särken,

Bakstycket behöver göras smalare och axelbanden kortas.

Andra provningen, nu med ben och förstärkta partier. Livet är hopsytt för provningen, men de sömmarna ska sprättas upp och kläs med yttertyget innan det sys hop permanent. Benen är plastvalben inköpt på rulle. De är mycket smalare än originalets valben, så jag har sytt flera beningskanaler i stället.

Fortfarande en aning för vid över ryggen.

I nuläget så är livet inte helt åtsnört fram, vilket är medvetet. Erfarenheten har lärt mig att det kommer att gå så småningom och sitter det för bra nu så kommer det att bli för stort så småningom.

Riktigt så urringat när klänningen är klar kommer det inte att bli. Yttertygets magplatta ska benas upp och ger då lite extra stöd och det kommer också själv grundlivet att göra när den snörts åt ordentligt.

Yttertyget är i lila taft med rosa skimmer. Det syns inte riktigt här, men här är i alla fall yttertygets förlängda delar. Sex kilar ska sys i för extra höftvidd.

 

Här syns det rosa bättre, men har en kallare ton i verkligheten.

 

 

Nu ska yttertyget monteras på foderlivet, sedan så ska ärmmönstret ritas upp.

Sy en 1630-talsklänning, del 1: Planering

Efter avslutad skjorta så återvänder jag till min egen garderob och det är dags att ta itu med klänningen. I normala fall så skulle jag ha gjort ett snörliv, men jag har valt att sy min klänning med det här livet som förlaga:

Liv i silkessatin med ett slitsat mönster och uddslagna kanter. Victoria and Albert Museum

Det är daterat till 1630-talet och man kan hitta mönstret till den i både i Norah Waugh’s The Cut of Women’s Clothes och Seventeenth-century Women’s Dress Patterns, Book 1 av Jenny Tiramani och Susan North. Den sistnämna boken är att föredra, där finns mönster, sömnadsbeskrivning och rikliga mängder med bilder. Det fina med det här livet är att den har ett  inbyggt snörliv den har ett inre dubbelager av linnekanvas, ytterligare förstäkt med tageltyg och valben.

Den här stilen var populär under hela 1630-talet och bestod av det jackliknande livet, en magplatta och kjol. Den kunde varieras med mer eller mindre dekorationer och olika varianter av krage och manschetter. Vidden över höfterna skapas med hjälp av kilar, men ibland tycks man bara ha lämnat den med slitsar, så att det ser ut som flikar i stället.

 

Buren utan krage och med särkens ärmar uppvikta som manschetter.

Greveparet av Bedford av Anthony van Dyck

 Henrietta Maria av Englan, Karl I drottning, blev avbildad i den här typen av dräkt flera gånger.



Henrietta Maria av Anthony van Dyck, 1632

Henrietta Maria av Anthony van Dyck

Henrietta Maria av Anthony van Dyck, 1633

Grevinnan av Elgin av Cornelius Johnson, 1638

Adelsdam, Daniel Mytens skola

Själv blev jag väldigt förtjust i den här versionen:

Grevinnan av Carnarvon av Anthony van Dyck, 1633-35

Jag har funderat en del på om det är en vit magplatta eller särken man ser, själv är jag böjd åt att tro på magplatta. Intressant är det i vilket fall som helst att man tydligt ser att pärlsnörningen bara är dekorativ eftersom man skymtar det riktiga snörbandet under.

Jag tycker också om den enkla elegansen över kragen. Min tanke är att börja med liknande krage och manschetter, sedan kan man ju alltid göra andra att variera med.

Sy en skjorta, del 4

Skjortan är nu klar och både jag och J är nöjda med den. Eftersom det är det allra första plagget för honom i 1600-talsgarderoben, så blir det inte några tidsenliga bilder. Jag tror att det kommer att se mycket bättre ut med rätt kläder! Jag har en vag känsla av att ärmarna är för långa, men å andra sidan så är de lika långa som originalskjortan och J är betydligt längre än 1600-talsmannens genomsnittslängd. Med rätt jacka så kommer det förmodligen se bra ut. För tillfället så är det bomullsband i skjortan, men de ska bytas ut till linne. Jag var ganska orolig att kragen skulle bli för trång, men den är snarare för stor. Eventuellt så måste jag göra den lite mindre. Hela skjortan är sydd helt för hand och påbörjades för två månader sedan, men då har jag inte bara sytt på den, utan också arbetat med andra projekt.

Manchetterna är gjorda på samma sätt som kragen, förutom att ärmen är jämnt rynkad och manchetten har två knapphål för knytbanden.

 

Slitsen i ärmen har en liten tvärslå, 0.5 cm lång i knapphålsstygn för att förhindra att den slits upp.

 

Nu behöver det inskaffas svart ylle och mönster för en herrdräkt från mitten av 1700-talet. Själv ska jag sy en 1640-talsklänning. Har ni gillat den här sydagboken? Vill ni ha en för klänningen också? Och vad syr ni själva på?

 

Sy en skjorta, del 3

Skjortan börjar så smått bli klar, nu är det bara manchetterna kvar Ärmarna , som är väldigt vida, sys fast vid axelsömmen innan man syr ihop vare sig ärm- eller sidosömmar. Precis som kragen så är ärmarna fastsydda frän rätsidan med en dekorativ söm. Över skuldran är ett parti av ärmen rynkad, resten sys in slätt.

 

På insidan viks ärmens sömsmån in och sys fast osynligt så att det bildas en falsk fransk söm, precis som på originalskjortan. Den har dock samma sorts avslut även i ärm- och sidosömmarna.

Över rynkorna är en bit linneband fastsytt. Antagligen för att rynkorna gör det svårt att vika in och avsluta snyggt. Insidan på skjortan blir väldigt prydlig!

 

Kilen under ärmen görs av en liten kvadrat, 8X8 cm när den blivit fållad.

 

Eftersom mitt tyg inte har användbara sömsmåner, så skulle de falska franska sömmarna som originalet har, bli för bulkiga på min. I ställer syr jag ihop den från rätsidan med små stygn. Jag börjar i hörnet där liv och ärm möts och syr fast kilen mot ärmen. Sedan syr jag fast den från hörnet igen mot livet. Kilen viks och sys fast på samma sätt vid det andra liv/ärm hörnet. Nu fortsätter jag dock och syr ihop hela ärmen, förutom en 10 cm lång slits. Sidsömmen sys ihop på samma sätt, med en slits som börjar 46 cm ned på sidsömmen. Eftersom min skjorta är mycket kortare än originalet så är sidslitsen ganska kort.

 

Kilen på plats.

 

Sidslitsen är förstärkt från insidan med en liten linnelapp på 3X2 cm

 

Nästa inlägg så får ni se manchetterna och den färdiga skjortan.

Sy en skjorta, del 2

Nu har jag fållat 10 meter linne! Det tog ungefär 15 timmar och fallen blev faktiskt snyggare ju längre jag kom. Jag fick tipset att man kan stärka fållen innan man syr den för att att det ska bli mer precist, sedan tvättar man ur det när man är klar, men jag hade redan börjat när tipset kom. Men det kan ju vara bra att hålla i minnet för framtida bruk. Ändarna på ärmarna är inte fållade utan bara kastade. Arnold nämner inget om kastade sömmar, men för min egen sinnesfrids skull så gjorde jag det ändå. Efter det så klippte jag ut halsringningen. Många av skjortorna i ”Patterns of Fashion 4” har bara en slits, men den här skjortan har en mycket långsmal oval, men en 16 cm långa slits mitt fram. Jag kastsydde runt urringningen och fållade slitsen med lika smala fållar som på resten av skjortan.

Axlar är förstärkta med ett trapetsformat bit tyg, bredast vid axeln. Långsidorna har 0.5 cm invikt och är sedan fastsytt på avigsidan så att sömmen syns på utsidan. Kortsidorna döljs av kragen respektive ärmarna, så de behöver inte vikas in. Originalet är sytt med fin linnetråd, men jag använder bomull.

 

Kragen består av en rektangel som är vikt på mitten längs långsidan så att den färdiga kragen blir 4 cm hög. Halsringningens ”hörn” lämnas släta, men bak- och framstyckena rynkas så att den passar kragen. Kragen sys fast från rätsidan så att dekorativ söm bildas. Den har också ett mer praktiskt syfte då den håller effektivt håller reda på rynkorna. Originalet sys med linnetråd, men jag har använt knapphålssilke.

 

Om jag får saga det själv så tycker jag att det blev riktigt tjusigt.

 

Kragen avslutas med att sömsmånen vikts in mot varandra och sedan har jag sytt ihop med kastsöm. På insidan är sömsmänen invikt och fastsydd så att traskanten i urringningen är helt dold. Mitt bak på kragens insida har jag broderat ett ”J”. oroginalet har ett ”C” för Claes, så jag tyckte det passade bra.

 

 

Slitsen mitt fram avslutas med ett litet “spindelnät”. Återigen så är det både dekorativt och praktiskt. Slutpunkten på en slits är ömtålig och på flera andra skjortor i ”Patterns of Fashion 4” så har den slitits upp. Den lilla spindelväven förstärker denna ömtåliga punkt. Jag sydden den med knapphålssilke och ”vävde” nätet för att sedan täcka trådarna med knapphålsstygn.

Slutresultatet blev inte riktigt lika elegant som originalet, dock…

Nästa inlägg; ärmarna!

Sy en skjorta, del 1

I dag klippte jag ut och började sy en 1600-talsjkorta. Mösntret är baserat på ett mönster i Patterns of Fashion 4 av Janet Arnold och återfinns på sidorna 74-75. Basmönstret för skjortor höll sig ganska konstant mellan 15- och 1700-talet och all mönster efter bevarade exemplar som jag sett har haft denna konstruktion: En lång rektangel formar livet, mindre rektanglar ärmarna och en liten kvadrat bildar en kil under ärmen. Små rektanglar bildar krage och manchetter. Det finns naturligtvis skillnader i måtter och detaljerna mellan olika skjortor. Att jag valde just den här skjortan beror på flera orsaker.
　

Rätt tidsperiod. Originalskjortan bars av amiralen Claes Bielkenstierna när han dödades 1659.

　
Den är svensk. Jag tycker att det är roligt att sy kläder efter mönster som faktiskt burits i Sverige.

　
Den är enkel. De flesta bevarade skjortor har bevarats just för att de är dekorerade med broderier och spets. Livrustkammaren har lite andra kriterier för sina sparade plagg, som till exemple att någon har blivit dödad när man bar det. Just den här skjortan är visserligen en adelsmans skjorta, men också en skjorta för vardagsbruk. Ändå har den flera intressanta detaljer som till ett exempel en liten spindelvävsdesign i halsslitsen. De har ett praktiskt ändamål då det förstärker en svag punkt,men är också dekorativ.

　

Originalskjortan, komplett med blodfläckar.
Livrustkammaren 21454 (5793:1)
 

Jag syr skjortan i skjortlinne och den kommer att sys helt för hand. Det är naturligtvis fullt möjligt att sy den på maskin, men jag tycker om att sy för hand och jag vill ha ett portabelt syprojekt. Så långt jag kan kommer jag att följa originalmönster och sömnadssätt, men med vissa skillnader. Eftersom jag inte hade tillräckligt med linne så blir min skjorta kortare, 100 cm lång i stället för ca 120. Originalärmarna är ca 89X64 cm men eftersom J har längre armar så är de förlängda till 67 cm. Kilen är lika stor som originalet, 8X8 cm. Krage och manchett kommer också att klippas efter Js mått för passformens skull. Eftersom alla mönsterdelarna består av raka stycken så ritade jag upp mönstret direkt på tyget.

　

Dags att klippa. Katten Spiff hjälpte till genom att agera tygtyngd.
 

Originaltyget var bara 100 cm brett och dess fulla vidd har utnyttjas till skjortlivet, vilket också medfört att man kunnat utnyttja stadkanterna. Moderna tyger är vidare och stadkanterna ser annorlunda ut, så i stället har jag valt att fålla hela skjortlivsdelen med en smal fåll. Jag kommer också att kanta ärmlängden på samma sätt. På originalskjortan så har man sådana smala fållar där det inte finns stadkanter. Orignalets fållar är dock väldigt smalla, ca 1.5 mm. Så duktig på att sy är inte jag, så mina blir ca 2.55 mm.

　

Nu väntar en hel massa fållning. När det är klart så återkommer jag med ett inlägg om kragen.

　

Läs mer

The Costume Historian diskuterar skjortor och syr en.
En annan enkel skjorta
　
En bevarad skjorta i England som liknar Claes Bielkenstiernas.

Lärda vid drottning Christinas hov.

Lärda vid drottning Christinas hov

Isaac Vossius

Drottning Christina är på många sätt en intressant och fascinerande person, och det finns mycket litteratur som behandlar henne och hennes regeringstid ur olika synvinklar. Jag tänkte i en mini-serie presentera några av de lärda och intellektuella som hon systematiskt bjöd in till hovet för att skapa ett hov av modernt, europeiskt snitt. Det fanns också något av ett praktiskt skäl till att anställa bibliotekarier, filologer, filosofer, dansmästare och andra humanister. Både Gustav II Adolf och drottning Christina själv utökade samlingarna väsentligt, dels genom krigsbyten, men också genom ett intresse för att samla och skapa kuriosakabinett och andra typer av samlingar. Det behövdes kompetens för att ta hand om, och bearbeta dessa samlingar i vetenskapligt syfte.

Drottning Christina framställdes gärna som konsternas och vetenskapens beskyddare, allegoriskt kunde hon framställas som Minerva, t ex i skulptur och bild.

Denna byst finns i Kristina-salen, Uppsala slott och föreställer drottningen som Minerva och/eller Pallas Athena. Foto: Sofia Holmgren. Titta gärna på Sofias fotoblogg!

En av de välrenommerade och kända humanister som anställdes av Christina var Isaac Vossius. Han föddes 1618 i Leiden, Holland och dog 1689 i Windsor, England. 1648 anställdes han som bibliotekarie. Familjen hade varit tvungen att flytta runt några gånger, pga religionsförföljelser och fadern Gerhard Vossius misstänktes vid ett tillfälle för kätteri. Tiden var orolig och liknande öden var vanliga.

Bilden föreställer Gerhard Vossius, Isaac Vossius far då jag inte lyckats hitta någon bild på Isaac själv. Foto: Wikimedia Commons

Isaac Vossius reste mellan 1641 och 1645 till Italien, Frankrike och England, en sådan resa var en vanlig del av de lärdas bildningsgång. De som hade råd och möjlighet gjorde en resa för att träffa andra lärda, men också för att bli introducerade i olika nätverk och träffa inflytelserika personer. Det kombinerades gärna med samlande och inköp för den som hade ekonomisk möjlighet. Efter resan anställs han i Amsterdam som historiograf och bibliotekarie, men väljer alltså snart att resa till Sverige på drottningens inbjudan. När Vossius anländer till Christinas hov blir han förutom bibliotekarie också Christinas lärare i grekiska.

Tillvaron vid hovet var inte problemfri, Vossius hade upprepade konflikter med en annan filolog, fransmannen Claude de Saumaise (eller Claudius Salmasius) som också var anställd av drottningen.

Vossius räknas alltså som en av tidens ledande filologer, och det kan vara på sin plats med en kort förklaring av vad en filolog sysslar med. Filologi är språkforskning som är inriktad på textstudier, kulturhistoriska studier av språk eller jämförande språkforskning t ex. Ämnesområdet växte under 1500- och 1600-talen och man var intresserad t ex av språkens historia och släktskap, Bibelns språk eller etymologi (läran om ords betydelse och historia). Andra välkända filologer som spelat stor roll för områdets etablering är Erasmus av Rotterdam, Julius Caesar Scaliger och hans son Joseph Justus Scaliger, samt senare även bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. Filologi var inget renodlat universitetsämne vilket innebär att utövarna kunde finnas på olika håll, om man ser till den ämnesmässiga eller yrkesmässiga tillhörigheten kunde de vara bibliotekarier, professorer i teologi, statskunskap eller historia osv. Filologer publicerade gärna analyser och jämförelser av olika språk, ordböcker, verk som behandlar tolkning av språk och liknande verk. En av de första svenska ordböckerna En svensk ordabok skapades t ex av Jesper Swedberg som var professor i teologi, och blev biskop i Skara. (Dock trycktes inte ordboken under Swedbergs livsstid utan först 2008). Till Isaac Vossius skrifter hör De septuaginta interpretibus (1661) och De poematum cantu et viribus rhythmi (1673). Vossius arbeten behandlar alltså tolkningen av Septuaginta (den äldsta grekiska översättningen av Gamla Testamentet) respektive "Om dikters sjungande och rytmens krafter". Den sistnämnda användes även i musikteoretisk undervisning vid Uppsala universitet i slutet av 1600-talet.

En av de märkligaste episoderna i samband med Vossius vistelse i Sverige tycker jag är det som hände i samband med att drottningen abdikerade. Hon belönade då vissa av sina anställda genom att ge dem objekt ur samlingarna. Isaac Vossius fick ett av de mest märkvärdiga manuskripten; Codex Argenteus, också känd som Silverbibeln. Helt säkert var Vossius mycket intresserad av den eftersom det är en av de äldsta och främsta urkunderna på ett germanskt språk. Texten är en översättning av de fyra evangelierna till gotiska, själva översättningen är utförd på 300-talet medan skriften är gjord i början av 500-talet. Skriftens namn kommer av att den till stor del är utförd med silverbläck. När Vossius återvände hem till Holland utfördes edition av skriften av Vossius morbror Franciscus Junius, utgåvan trycktes 1665. Men i början av 1660-talet köpte Magnus Gabriel de la Gardie tillbaka Codex Argenteus från Vossius, och den donerades till Uppsala universitet. (Den ganska dramatiska historien om detta manuskript kan få en egen bloggpost senare!) Jag har alltid undrat över varför Vossius, som rimligen måste känt till skriftens vetenskapliga värde, och som var intresserad av äldre manuskript överhuvudtaget gick med på att sälja den. Men kanske var det med honom som med humanister i alla tider, behovet av pengar och en god relation till en välvillig köpare eller mecenat övergick det mesta!

Tips för vidare läsning: Sven Stolpe har skrivit en klassisk biografi över drottning Christina, som delvis anses problematisk men är läsvärd. Mer modern forskning kring drottning Christina och kretsen kring henne har bedrivits av bl a Susanna Åkerman och Marie-Louise Rodén, leta gärna efter titlar av dessa på bibliotek, t ex Queen Christina of Sweden and her circle av Åkerman, eller Drottning Christina en biografi av Rodén. Peter Englund har även skrivit en kort biografi över drottning Christina; Silvermasken.