Sy en skjorta, del 3

Skjortan börjar så smått bli klar, nu är det bara manchetterna kvar Ärmarna , som är väldigt vida, sys fast vid axelsömmen innan man syr ihop vare sig ärm- eller sidosömmar. Precis som kragen så är ärmarna fastsydda frän rätsidan med en dekorativ söm. Över skuldran är ett parti av ärmen rynkad, resten sys in slätt.

 

På insidan viks ärmens sömsmån in och sys fast osynligt så att det bildas en falsk fransk söm, precis som på originalskjortan. Den har dock samma sorts avslut även i ärm- och sidosömmarna.

Över rynkorna är en bit linneband fastsytt. Antagligen för att rynkorna gör det svårt att vika in och avsluta snyggt. Insidan på skjortan blir väldigt prydlig!

 

Kilen under ärmen görs av en liten kvadrat, 8X8 cm när den blivit fållad.

 

Eftersom mitt tyg inte har användbara sömsmåner, så skulle de falska franska sömmarna som originalet har, bli för bulkiga på min. I ställer syr jag ihop den från rätsidan med små stygn. Jag börjar i hörnet där liv och ärm möts och syr fast kilen mot ärmen. Sedan syr jag fast den från hörnet igen mot livet. Kilen viks och sys fast på samma sätt vid det andra liv/ärm hörnet. Nu fortsätter jag dock och syr ihop hela ärmen, förutom en 10 cm lång slits. Sidsömmen sys ihop på samma sätt, med en slits som börjar 46 cm ned på sidsömmen. Eftersom min skjorta är mycket kortare än originalet så är sidslitsen ganska kort.

 

Kilen på plats.

 

Sidslitsen är förstärkt från insidan med en liten linnelapp på 3X2 cm

 

Nästa inlägg så får ni se manchetterna och den färdiga skjortan.

Sy en skjorta, del 2

Nu har jag fållat 10 meter linne! Det tog ungefär 15 timmar och fallen blev faktiskt snyggare ju längre jag kom. Jag fick tipset att man kan stärka fållen innan man syr den för att att det ska bli mer precist, sedan tvättar man ur det när man är klar, men jag hade redan börjat när tipset kom. Men det kan ju vara bra att hålla i minnet för framtida bruk. Ändarna på ärmarna är inte fållade utan bara kastade. Arnold nämner inget om kastade sömmar, men för min egen sinnesfrids skull så gjorde jag det ändå. Efter det så klippte jag ut halsringningen. Många av skjortorna i ”Patterns of Fashion 4” har bara en slits, men den här skjortan har en mycket långsmal oval, men en 16 cm långa slits mitt fram. Jag kastsydde runt urringningen och fållade slitsen med lika smala fållar som på resten av skjortan.

Axlar är förstärkta med ett trapetsformat bit tyg, bredast vid axeln. Långsidorna har 0.5 cm invikt och är sedan fastsytt på avigsidan så att sömmen syns på utsidan. Kortsidorna döljs av kragen respektive ärmarna, så de behöver inte vikas in. Originalet är sytt med fin linnetråd, men jag använder bomull.

 

Kragen består av en rektangel som är vikt på mitten längs långsidan så att den färdiga kragen blir 4 cm hög. Halsringningens ”hörn” lämnas släta, men bak- och framstyckena rynkas så att den passar kragen. Kragen sys fast från rätsidan så att dekorativ söm bildas. Den har också ett mer praktiskt syfte då den håller effektivt håller reda på rynkorna. Originalet sys med linnetråd, men jag har använt knapphålssilke.

 

Om jag får saga det själv så tycker jag att det blev riktigt tjusigt.

 

Kragen avslutas med att sömsmånen vikts in mot varandra och sedan har jag sytt ihop med kastsöm. På insidan är sömsmänen invikt och fastsydd så att traskanten i urringningen är helt dold. Mitt bak på kragens insida har jag broderat ett ”J”. oroginalet har ett ”C” för Claes, så jag tyckte det passade bra.

 

 

Slitsen mitt fram avslutas med ett litet “spindelnät”. Återigen så är det både dekorativt och praktiskt. Slutpunkten på en slits är ömtålig och på flera andra skjortor i ”Patterns of Fashion 4” så har den slitits upp. Den lilla spindelväven förstärker denna ömtåliga punkt. Jag sydden den med knapphålssilke och ”vävde” nätet för att sedan täcka trådarna med knapphålsstygn.

Slutresultatet blev inte riktigt lika elegant som originalet, dock…

Nästa inlägg; ärmarna!

Sy en skjorta, del 1

I dag klippte jag ut och började sy en 1600-talsjkorta. Mösntret är baserat på ett mönster i Patterns of Fashion 4 av Janet Arnold och återfinns på sidorna 74-75. Basmönstret för skjortor höll sig ganska konstant mellan 15- och 1700-talet och all mönster efter bevarade exemplar som jag sett har haft denna konstruktion: En lång rektangel formar livet, mindre rektanglar ärmarna och en liten kvadrat bildar en kil under ärmen. Små rektanglar bildar krage och manchetter. Det finns naturligtvis skillnader i måtter och detaljerna mellan olika skjortor. Att jag valde just den här skjortan beror på flera orsaker.
　

Rätt tidsperiod. Originalskjortan bars av amiralen Claes Bielkenstierna när han dödades 1659.

　
Den är svensk. Jag tycker att det är roligt att sy kläder efter mönster som faktiskt burits i Sverige.

　
Den är enkel. De flesta bevarade skjortor har bevarats just för att de är dekorerade med broderier och spets. Livrustkammaren har lite andra kriterier för sina sparade plagg, som till exemple att någon har blivit dödad när man bar det. Just den här skjortan är visserligen en adelsmans skjorta, men också en skjorta för vardagsbruk. Ändå har den flera intressanta detaljer som till ett exempel en liten spindelvävsdesign i halsslitsen. De har ett praktiskt ändamål då det förstärker en svag punkt,men är också dekorativ.

　

Originalskjortan, komplett med blodfläckar.
Livrustkammaren 21454 (5793:1)
 

Jag syr skjortan i skjortlinne och den kommer att sys helt för hand. Det är naturligtvis fullt möjligt att sy den på maskin, men jag tycker om att sy för hand och jag vill ha ett portabelt syprojekt. Så långt jag kan kommer jag att följa originalmönster och sömnadssätt, men med vissa skillnader. Eftersom jag inte hade tillräckligt med linne så blir min skjorta kortare, 100 cm lång i stället för ca 120. Originalärmarna är ca 89X64 cm men eftersom J har längre armar så är de förlängda till 67 cm. Kilen är lika stor som originalet, 8X8 cm. Krage och manchett kommer också att klippas efter Js mått för passformens skull. Eftersom alla mönsterdelarna består av raka stycken så ritade jag upp mönstret direkt på tyget.

　

Dags att klippa. Katten Spiff hjälpte till genom att agera tygtyngd.
 

Originaltyget var bara 100 cm brett och dess fulla vidd har utnyttjas till skjortlivet, vilket också medfört att man kunnat utnyttja stadkanterna. Moderna tyger är vidare och stadkanterna ser annorlunda ut, så i stället har jag valt att fålla hela skjortlivsdelen med en smal fåll. Jag kommer också att kanta ärmlängden på samma sätt. På originalskjortan så har man sådana smala fållar där det inte finns stadkanter. Orignalets fållar är dock väldigt smalla, ca 1.5 mm. Så duktig på att sy är inte jag, så mina blir ca 2.55 mm.

　

Nu väntar en hel massa fållning. När det är klart så återkommer jag med ett inlägg om kragen.

　

Läs mer

The Costume Historian diskuterar skjortor och syr en.
En annan enkel skjorta
　
En bevarad skjorta i England som liknar Claes Bielkenstiernas.

Lärda vid drottning Christinas hov.

Lärda vid drottning Christinas hov

Isaac Vossius

Drottning Christina är på många sätt en intressant och fascinerande person, och det finns mycket litteratur som behandlar henne och hennes regeringstid ur olika synvinklar. Jag tänkte i en mini-serie presentera några av de lärda och intellektuella som hon systematiskt bjöd in till hovet för att skapa ett hov av modernt, europeiskt snitt. Det fanns också något av ett praktiskt skäl till att anställa bibliotekarier, filologer, filosofer, dansmästare och andra humanister. Både Gustav II Adolf och drottning Christina själv utökade samlingarna väsentligt, dels genom krigsbyten, men också genom ett intresse för att samla och skapa kuriosakabinett och andra typer av samlingar. Det behövdes kompetens för att ta hand om, och bearbeta dessa samlingar i vetenskapligt syfte.

Drottning Christina framställdes gärna som konsternas och vetenskapens beskyddare, allegoriskt kunde hon framställas som Minerva, t ex i skulptur och bild.

Denna byst finns i Kristina-salen, Uppsala slott och föreställer drottningen som Minerva och/eller Pallas Athena. Foto: Sofia Holmgren. Titta gärna på Sofias fotoblogg!

En av de välrenommerade och kända humanister som anställdes av Christina var Isaac Vossius. Han föddes 1618 i Leiden, Holland och dog 1689 i Windsor, England. 1648 anställdes han som bibliotekarie. Familjen hade varit tvungen att flytta runt några gånger, pga religionsförföljelser och fadern Gerhard Vossius misstänktes vid ett tillfälle för kätteri. Tiden var orolig och liknande öden var vanliga.

Bilden föreställer Gerhard Vossius, Isaac Vossius far då jag inte lyckats hitta någon bild på Isaac själv. Foto: Wikimedia Commons

Isaac Vossius reste mellan 1641 och 1645 till Italien, Frankrike och England, en sådan resa var en vanlig del av de lärdas bildningsgång. De som hade råd och möjlighet gjorde en resa för att träffa andra lärda, men också för att bli introducerade i olika nätverk och träffa inflytelserika personer. Det kombinerades gärna med samlande och inköp för den som hade ekonomisk möjlighet. Efter resan anställs han i Amsterdam som historiograf och bibliotekarie, men väljer alltså snart att resa till Sverige på drottningens inbjudan. När Vossius anländer till Christinas hov blir han förutom bibliotekarie också Christinas lärare i grekiska.

Tillvaron vid hovet var inte problemfri, Vossius hade upprepade konflikter med en annan filolog, fransmannen Claude de Saumaise (eller Claudius Salmasius) som också var anställd av drottningen.

Vossius räknas alltså som en av tidens ledande filologer, och det kan vara på sin plats med en kort förklaring av vad en filolog sysslar med. Filologi är språkforskning som är inriktad på textstudier, kulturhistoriska studier av språk eller jämförande språkforskning t ex. Ämnesområdet växte under 1500- och 1600-talen och man var intresserad t ex av språkens historia och släktskap, Bibelns språk eller etymologi (läran om ords betydelse och historia). Andra välkända filologer som spelat stor roll för områdets etablering är Erasmus av Rotterdam, Julius Caesar Scaliger och hans son Joseph Justus Scaliger, samt senare även bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. Filologi var inget renodlat universitetsämne vilket innebär att utövarna kunde finnas på olika håll, om man ser till den ämnesmässiga eller yrkesmässiga tillhörigheten kunde de vara bibliotekarier, professorer i teologi, statskunskap eller historia osv. Filologer publicerade gärna analyser och jämförelser av olika språk, ordböcker, verk som behandlar tolkning av språk och liknande verk. En av de första svenska ordböckerna En svensk ordabok skapades t ex av Jesper Swedberg som var professor i teologi, och blev biskop i Skara. (Dock trycktes inte ordboken under Swedbergs livsstid utan först 2008). Till Isaac Vossius skrifter hör De septuaginta interpretibus (1661) och De poematum cantu et viribus rhythmi (1673). Vossius arbeten behandlar alltså tolkningen av Septuaginta (den äldsta grekiska översättningen av Gamla Testamentet) respektive "Om dikters sjungande och rytmens krafter". Den sistnämnda användes även i musikteoretisk undervisning vid Uppsala universitet i slutet av 1600-talet.

En av de märkligaste episoderna i samband med Vossius vistelse i Sverige tycker jag är det som hände i samband med att drottningen abdikerade. Hon belönade då vissa av sina anställda genom att ge dem objekt ur samlingarna. Isaac Vossius fick ett av de mest märkvärdiga manuskripten; Codex Argenteus, också känd som Silverbibeln. Helt säkert var Vossius mycket intresserad av den eftersom det är en av de äldsta och främsta urkunderna på ett germanskt språk. Texten är en översättning av de fyra evangelierna till gotiska, själva översättningen är utförd på 300-talet medan skriften är gjord i början av 500-talet. Skriftens namn kommer av att den till stor del är utförd med silverbläck. När Vossius återvände hem till Holland utfördes edition av skriften av Vossius morbror Franciscus Junius, utgåvan trycktes 1665. Men i början av 1660-talet köpte Magnus Gabriel de la Gardie tillbaka Codex Argenteus från Vossius, och den donerades till Uppsala universitet. (Den ganska dramatiska historien om detta manuskript kan få en egen bloggpost senare!) Jag har alltid undrat över varför Vossius, som rimligen måste känt till skriftens vetenskapliga värde, och som var intresserad av äldre manuskript överhuvudtaget gick med på att sälja den. Men kanske var det med honom som med humanister i alla tider, behovet av pengar och en god relation till en välvillig köpare eller mecenat övergick det mesta!

Tips för vidare läsning: Sven Stolpe har skrivit en klassisk biografi över drottning Christina, som delvis anses problematisk men är läsvärd. Mer modern forskning kring drottning Christina och kretsen kring henne har bedrivits av bl a Susanna Åkerman och Marie-Louise Rodén, leta gärna efter titlar av dessa på bibliotek, t ex Queen Christina of Sweden and her circle av Åkerman, eller Drottning Christina en biografi av Rodén. Peter Englund har även skrivit en kort biografi över drottning Christina; Silvermasken.

Jag tänkte med anledning av förra helgens tema att det kunde vara intressant med något om begravningsseder under 1600-talet. Jag fick dock lite annat att tänka på då och därför kommer detta någon vecka sent, hoppas ändå att det kan vara av något intresse.

Kunskapen är i vanlig ordning störst när det gäller de övre skikten i samhällen och därför kommer jag att fokusera på adliga begravningstraditioner. För adeln var ätten ett viktigt socialt kapital, och alla familjehögtider utformades så att ätten manifesterades så tydligt och påkostat som möjligt. I samband med dödsfall och begravning blev det inte minst tydligt. En begravning kringgärdades många ceremonier, och var ofta mycket påkostade. Man brukar tala om begravningsståt, pompa funebris, som ett särskilt adligt fenomen under 1600-talet. Utländska besökare har också beskrivit att begravningen verkar vara den högtidligaste fest som firades i landet. Detta gjorde också att det kunde ta mycket lång tid innan den döde kom i jorden eftersom det var mycket som skulle förberedas, ordnas och bekostas. Prakten och ceremonierna blev så omfattande att statsmakten började stävja det man ansåg vara överdrifter, t ex genom överflödsförordningar.

Begravningsvapen för Jacob Ulfsparre, 1688, Skedevi kyrka. Foto: Annika Windahl Pontén

Begravningen hade ofta tre delar: utfärd eller bisättning, jordfästning och gravsättning. Alla tre tillfällena innebar en gudstjänst med någon form av gravtal eller predikan och sång. Utfärd är den andakt som hålls i sorgehuset där den avlidne finns, i regel skedde detta i hemmet, men det kunde av olika anledningar vara i en kyrka vid enstaka tillfällen. Jordfästningen är ritualens huvuddel, och benämningen jordfästning användes till 1986 då benämningen begravningsgudstjänst införs. Det är vid detta tillfälle själva överlåtelsen äger rum, med orden ”Av jord har du kommit och jord ska du åter varda”. Jordfästningen ägde under 1600-talet oftast rum inne i kyrkan, och det hänger samman med att det vanligen var där den döde också gravsattes. Det var, i synnerhet i städerna, inte så vanligt med kyrkogårdar i kyrkornas närhet och därför var det vanligaste att kroppen gravsätts under golvet i kyrkan.

Bruket att gravsätta i kyrkan kom dock att kritiseras, främst av hygienska skäl under slutet av 1600-talet och framför allt under 1700-talet. I slutet av 1700-talet kommer en förordning som gör gällande att bruket ska upphöra. Det är också i samband med detta som större kyrkogårdar i städerna anläggs. Detta gör att under golvet i större kyrkor, som t ex Uppsala domkyrka, finns en lång rad anonyma gravar. Gravhällar kunde bekostas endast av dem som var tillräckligt bemedlade. Gravsättning är den akt då den avlidne begravs i jorden, och den ägde alltså rum antingen inne i kyrkan eller på en kyrkogård.

Den predikan som hölls i samband med jordfästningen kallas ofta likpredikan. Den har i regel en del som beskriver den dödes egenskaper, liv och familjeförhållanden. Särskilt framhölls personens dygder och goda egenskaper, och man hade gärna en del som beskriver hur döden inträffar. Sedan medeltiden fanns litteratur som beskrev konsten att dö väl, ars moriendi, och det ansågs vittna om fromhet, dygdighet och framtida salighet att man kunde hantera dödsögonblicket på ett lämpligt sätt. Vanligt var också att nämna att den döende bekänt sina synder och mottagit nattvarden, som detta exempel från likpredikan över grevinnan Anna Banér, död 1656 visar:

”Lågh så lijtet stilla / som hon skulle hafwa sofwit / tå hon waknade / frågade hon effter Predikanten / hwilken sotdh hoos Sengen / han sporde / hwad hon wille / tå swarade hon / Jagh wil j skole weta /at iagh troor på min Frelsare Jesum Christum / läser Troon för migh / thet ock så skedde.”

(citerat ur Stenberg, Göran Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Atlantis, 1998)

Överhuvudtaget lade adeln stor möda på det materiella och ceremoniella delen av begravningen. Processioner kunde äga rum när den avlidne lämnar sorgehuset för att föras till gravkyrkan. I processionerna fördes särskilt tillverkade vapenbilder i trä och de hänger ofta kvar än i dag på väggen i kyrkan. De predikningar som hölls trycktes och familjen bekostade trycket, de måltider som man bjöd på var påkostade, gravhällar och epitafier beställdes för att smycka den kyrka där familjemedlemmen begravts. Epitafium är en form av minnestavla som ofta innehåller en bild av familjen, minnesvers och någon devis eller andligt citat. Epitafierna är också intressanta ur dräktsynpunkt eftersom både män, kvinnor och barn i olika samhällsklasser avbildas på dem.

Detalj av epitafium i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping. Har tyvärr glömt vad familjen heter. Foto: Annika Windahl Pontén

Vid kungliga begravningar var processionerna särskilt storslagna, och det finns flera bevarade exempel på särskilt utformade rustningar, schabrak, fanor och annat som förts i dessa. Till kungligheterna tillverkades också särskilda begravningsregalier som gravsattes tillsammans med den avlidne. På Livrustkammaren kan man se en del av de kungliga begravningsregalierna, och inte minst den praktfulla rustning, den s k kyritzryttaren, som tillverkades i samband med Karl X Gustavs frånfälle 1660.

På Livrustkammarens hemsida kan man se bilder av kyritzryttaren och läsa mer.

Tips för vidare läsning:

Göran Stenberg Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen., Atlantis, 1998

Kjell O Lejon Gravhällarna i Uppsala Domkyrka – och människorna under dem. Ett stycke kultur- och kyrkohistoria., Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, 1997

Bevarade korsetter och snörliv

I jämförelse med 1700-talet så finns det inte många korsetter, eller snörliv, från 1600-talet bevarade. Och det finns inte speciellt mycket skrivet om dem heller- jag misstänker att det nog finns fler gömda i diverse muséesamlingar som ingen har brytt sig om. Här är i alla fall en liten genomgång om de bevarade korsetter som jag känner till. För att inte göra det alltför lång så sparar jag de benade liv som så att säga har inbyggd korsett till en annan gång.

Den tidigaste bevarade korsett man funnit är tysk och daterad till 1598. Den ingick i begravningskläderna för Pfaltzgrafin Dorothea Sabine von Neuberg och beskrivs av Janet Arnold i Patterns of Fashion 1560-1620 (Man kan också hitta mönstret i Corsets and Crinolines av Norah Waugh.


(Bildkälla: http://www.elizabethancostume.net/corsets/history.html)

Den består av två lager linne och ett lager silke, benad med valfiskben. Det finns också en ficka mitt fram för en ”busk”, en smal platta som kunde vara av horn eller trä, som ytterligare förstärkning. Den är snörd bak och som man kan se på bilden så ör den inte styvad över bysten.

Skorta och särk

Jag är ingen expert på 1600-talsmodet och vill verkligen inte framhålla mig som en sådan, men jag tänkte att det kunde vara intressant med ett litet avstamp för de som vill sy sina kläder själv. Först ut får då bli det innersta lagret, skortan och särken. En nödvändig persedel i den historiska dräkten, det linneplagg som man bar närmast kroppen. Ju förmögnare man var, desto fler särkar eller skjortor hade man och desto finare var kvalitén på tyget. Eftersom kläderna ofta inte gick att tvätta, så fungerade linnet som en barriär mellan dyrbara tyger och kroppen. Och skyddade kroppen från att bli skavd mot tunga eller grova tyger. Snittet var enkelt och höll sig ganska oförändrat över flera sekel och det är inte svårt att hitta både mönster och sömnadsbeskrivningar på nätet. Det är inte heller svårt att sy och även om det går att köpa mönster, så kan man lätt rita upp mönsterdelarna direkt på tyget, speciellt om man har en vinkellinjal.



Mönster
Mönster för en vid särk och för en mansskjorta kan man hitta här och här. Vill man ha en mer figurnära särk med smala ärmar så kan man med fördela använda sig av The smock pattern generator . Se upp lite med ärmarna som kan bli väldigt snäva.

Det finns också ett flertal böcker där man kan hitta mönster;

Arnold, Janet Patterns of Fashion 4, The cut and construction of linen shirts, smocks, neckwear, headwear and accessories for men and women Mönster på 17 skjortor och 15 särkar, 1540-1660, i flera olika typer. Och för damer som helst har något under särken så finns det mönster till underbyxor också. Boken innehåller färgbilder på de bevarade plaggen, bilder på liknande plagg i konsten, samt analys och mönster.



Friendship, Elizabeth Pattern Cutting For Men's Costume Mönsterkonstruktion för en basskjorta.

Mikhaila, Ninya och Jane Malcolm-Davies The Tudor Tailor, Reconstructing sixteenth-century dress Ett århundrade för tidigt, men som sagt, det här är plagg som inte ändrade sig så mycket. Basmönster för en skjorta och en särk med sömnadsbeskrivning.

North, Suan och Jenny Tiramani Seventeeth-century Women's Dress Patterns, Book One Den här boken går ett steg längre än Janet Arnold och man får en mer djupgående analys av det bevarade plagget, samt konstruktionen, steg för steg. Dock bara ett särkmönster.

Vill man ändå ha ett köpt mönster så säljer Reconsteructing History sådana.

Tyg
Linne kan man hitta lite varstans, men här är några nätbutiker;

The Fabric Store
Ganska stort utbud på linne i olika kvalitéer och ofta reor, så man kan göra riktig kap.

Handelsgillet

Korps

Svarta katten

(Bilden på stureskjortan hittade jag här och särkmönstret här. )