Kunskapen är i vanlig ordning störst när det gäller de övre skikten i samhällen och därför kommer jag att fokusera på adliga begravningstraditioner. För adeln var ätten ett viktigt socialt kapital, och alla familjehögtider utformades så att ätten manifesterades så tydligt och påkostat som möjligt. I samband med dödsfall och begravning blev det inte minst tydligt. En begravning kringgärdades många ceremonier, och var ofta mycket påkostade. Man brukar tala om begravningsståt, pompa funebris, som ett särskilt adligt fenomen under 1600-talet. Utländska besökare har också beskrivit att begravningen verkar vara den högtidligaste fest som firades i landet. Detta gjorde också att det kunde ta mycket lång tid innan den döde kom i jorden eftersom det var mycket som skulle förberedas, ordnas och bekostas. Prakten och ceremonierna blev så omfattande att statsmakten började stävja det man ansåg vara överdrifter, t ex genom överflödsförordningar.
Begravningen hade ofta tre delar: utfärd eller bisättning, jordfästning och gravsättning. Alla tre tillfällena innebar en gudstjänst med någon form av gravtal eller predikan och sång. Utfärd är den andakt som hålls i sorgehuset där den avlidne finns, i regel skedde detta i hemmet, men det kunde av olika anledningar vara i en kyrka vid enstaka tillfällen. Jordfästningen är ritualens huvuddel, och benämningen jordfästning användes till 1986 då benämningen begravningsgudstjänst införs. Det är vid detta tillfälle själva överlåtelsen äger rum, med orden ”Av jord har du kommit och jord ska du åter varda”. Jordfästningen ägde under 1600-talet oftast rum inne i kyrkan, och det hänger samman med att det vanligen var där den döde också gravsattes. Det var, i synnerhet i städerna, inte så vanligt med kyrkogårdar i kyrkornas närhet och därför var det vanligaste att kroppen gravsätts under golvet i kyrkan.
Bruket att gravsätta i kyrkan kom dock att kritiseras, främst av hygienska skäl under slutet av 1600-talet och framför allt under 1700-talet. I slutet av 1700-talet kommer en förordning som gör gällande att bruket ska upphöra. Det är också i samband med detta som större kyrkogårdar i städerna anläggs. Detta gör att under golvet i större kyrkor, som t ex Uppsala domkyrka, finns en lång rad anonyma gravar. Gravhällar kunde bekostas endast av dem som var tillräckligt bemedlade. Gravsättning är den akt då den avlidne begravs i jorden, och den ägde alltså rum antingen inne i kyrkan eller på en kyrkogård.
Den predikan som hölls i samband med jordfästningen kallas ofta likpredikan. Den har i regel en del som beskriver den dödes egenskaper, liv och familjeförhållanden. Särskilt framhölls personens dygder och goda egenskaper, och man hade gärna en del som beskriver hur döden inträffar. Sedan medeltiden fanns litteratur som beskrev konsten att dö väl, ars moriendi, och det ansågs vittna om fromhet, dygdighet och framtida salighet att man kunde hantera dödsögonblicket på ett lämpligt sätt. Vanligt var också att nämna att den döende bekänt sina synder och mottagit nattvarden, som detta exempel från likpredikan över grevinnan Anna Banér, död 1656 visar:
”Lågh så lijtet stilla / som hon skulle hafwa sofwit / tå hon waknade / frågade hon effter Predikanten / hwilken sotdh hoos Sengen / han sporde / hwad hon wille / tå swarade hon / Jagh wil j skole weta /at iagh troor på min Frelsare Jesum Christum / läser Troon för migh / thet ock så skedde.”
(citerat ur Stenberg, Göran Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Atlantis, 1998)
Överhuvudtaget lade adeln stor möda på det materiella och ceremoniella delen av begravningen. Processioner kunde äga rum när den avlidne lämnar sorgehuset för att föras till gravkyrkan. I processionerna fördes särskilt tillverkade vapenbilder i trä och de hänger ofta kvar än i dag på väggen i kyrkan. De predikningar som hölls trycktes och familjen bekostade trycket, de måltider som man bjöd på var påkostade, gravhällar och epitafier beställdes för att smycka den kyrka där familjemedlemmen begravts. Epitafium är en form av minnestavla som ofta innehåller en bild av familjen, minnesvers och någon devis eller andligt citat. Epitafierna är också intressanta ur dräktsynpunkt eftersom både män, kvinnor och barn i olika samhällsklasser avbildas på dem.
Vid kungliga begravningar var processionerna särskilt storslagna, och det finns flera bevarade exempel på särskilt utformade rustningar, schabrak, fanor och annat som förts i dessa. Till kungligheterna tillverkades också särskilda begravningsregalier som gravsattes tillsammans med den avlidne. På Livrustkammaren kan man se en del av de kungliga begravningsregalierna, och inte minst den praktfulla rustning, den s k kyritzryttaren, som tillverkades i samband med Karl X Gustavs frånfälle 1660.
På Livrustkammarens hemsida kan man se bilder av kyritzryttaren och läsa mer.
Tips för vidare läsning:
Göran Stenberg Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen., Atlantis, 1998
Kjell O Lejon Gravhällarna i Uppsala Domkyrka – och människorna under dem. Ett stycke kultur- och kyrkohistoria., Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, 1997
Så härligt, MEN, det vore ännu bättre om texten var lite mer framträdande, nu försvinner den i den röda bakgrunden.
SvaraRadera